Det drabbar inte mig.

Från Folkhälsoinstitutet kommer nu en rapport att svenskarnas kunskap om psykisk ohälsa minskar. Det är verkligen nedslående för mig och alla andra som i många år jobbat med information om diagnoser och psykiatrin. Vad kan det bero på?

Jag tänker att kanske vi misslyckats med budskapet att detta kan drabba vem som helst. Oavsett bakgrund, karriär, framgång och bra ekonomi.

Om människor fortfarande är fast i en övertygelse att detta bara drabbar de ”svaga”, de ”defekta”, varför ska de bry sig om psykiatrin rasar samman? Varför ska de bry sig att lära sig om psykiska diagnoser eller om det är möjligt att få människor med psykisk ohälsa att fungera i samhället?

Det angår inte dem. Till den dag de drabbar även dem, eller deras närstående.

Annonser

Budskapet är tydligt

Så har det hänt igen. En lastbilschaufför besökte psykakuten 4 ggr för ångest. Nu är han kallad till läkare ang. Transportstyrelsen och körkortet. Okänt hur många tusen proverna kommer att kosta.

Det får inte gå till så här. Psykiatrin måste vara en trygg plats och människor med missbruksproblem får spåras på ett annat sätt. Det är tvärtemot våra lagar, att du är oskyldig till motsatsen bevisats. Har tvingas människor betala för att bevisa sin oskuld. Människor som kanske inte har råd med proverna och därmed förlorar sitt körkort utan att gjort sig skyldig till trafikbrott. Det får inte gå till så här. Människor törs inte söka hjälp.

Nya idéer inom psykiatrin råkade min vän utför. Han är 72 år och har i många år gått på affektiva i sin hemstad. När han skulle flytta fick han en remiss till affektiva från sin läkare till den affektiva mottagningen i hans nya stad. Men remissen avslogs med motiveringen att han var för gammal och han hänvisades till äldrevården. Bipolaritet kräver specialistvård och äldrevården har inte det. Nu tvingas han gå igenom  överklaganden och ta hjälp av Riksföreningen Balans för att få den vård han har rätt till. Budskapet är tydligt. Varför lägga ner tid och pengar på en så pass gammal människa

Vem har hört om avgifterna till Transportmyndigheten?

 

Röster från facebook

”Är de ”normalt” att betala 4250 för ett läkarintyg avseende ”psykisk hälsa” och ADHD? Tycker de låter sjukt”.

”700kr fick jag betala för läkarintyg för adhd avseende min medicinering för att få körkortstillstånd”

”Låter helt jävla absurt! Inte direkt så vi har valt att födas och fått välja att vi ska lida av att ha diagnoser.”

 

 

Ja, dessvärre. Smygande inkomster för Landstinget. Fick betala 3100 kr för att bevisa att jag kan köra bil, trots att jag inte gjort mig skyldig till något på över tio år. Läs mer om detta på missbipopular@wordpress.com Tog upp detta för ett halvår sedan. Transportstyrelsen har blivit en övervakningsmyndighet. Har finns mannen som kom till sjukhuset p.g.a. hjärtflimmer, lastbilschaufför sedan 20 år med prickfri körning. Läkaren anmälde honom för misstänkt alkoholmissbruk. Han fick betala över 5000 kr för prover som bevisade motsatsen. Här finns patienten som blev inlagd för psykiska problem och blev anmäld. Här finns lastbilschauffören som fick dispens för medfött ögonproblem av Transportstyrelsen och fick ta sitt lastbilskörkort 2002. Han byggde sedan upp ett familjeföretag runt sin lastbil. Förra året skickade några skitungar en laserstråle i hans öga och han uppsökte optiker för att undersöka om han fått en skada. Optikern anmälde honom och Transportstyrelsen kunde inte hitta hans dispens. Resultat. Han blev stillastående i flera månader, utan inkomst, innan Transportstyrelsen hittade hans dispens. Förlåt mig för viss cynism, men hans fall hamnade i tidningen vilket kanske underlättade för Transportstyrelsen att hitta hans dispens, vilket han fått nu. Så om du inte har råd att betala för prover, i detta fall gäller att du är skyldig tills motsatsen bevisats, håll dig undan från läkare och optiker, kanske flera. Kostnaden kan bli halva din hyra trots att du inte gjort något trafikbrott.

 

Har skrivit om detta tidigare. Tydligen börjar flera fundera? Är Transportstyrelsen en myndighet som ska kontrollera och begära intyg ifall någon skulle begå trafikbrott. Har de rätt att kräva intyg som kostar tusentals kronor från människor som inte gjort sig skyldiga till trafikbrott? När blev detta ok? När fick de rätten, tvärtemot rättspraxis, att tvinga människor att bevisa deras oskuld utan att ens ha blivit anklagade för något? Och dessutom försätta dem i så svåra ekonomiska situationer att de inte har råd att behålla sitt körkort?

 

Äntligen och så intressant.

SVT satsar på fyra program om antidepressiv medicin i höst. En mix mellan patienter och experter. Det ser jag fram emot.

Produktionsbolaget ringde mig angående detta. Om min erfarenhet om antidepressiv medicin.Jag har min historia att berätta. Det som är viktigt är att alla historier är individuella. Finns det biverkningar av dessa preparat? Enligt min erfarenhet, ja. Men det finns andra som säger att de har räddat deras liv. Vad är biverkningar? Det är inget nytt att dessa mediciner tar bort lusten till sex. Hur värderar man det? Depression (ingen större sexlust i det tillståndet heller) eller sexlust?

Om dessa mediciner kan underlätta livet för drabbade handlar det om vad man är beredd att stå ut med. Men, som somliga forskare, ofta knutna till Läkemedelsföretag, påstår, att det inte finns några biverkningar alls, är enligt min erfarenhet nonsens.

Jag tror vi alla föds med ett förtroende för kropp och hjärna. Alla delar är ett. Min uppfattning om mig själv. Gällande psykiska diagnoser är det en chockartat insikt att hjärnan inte längre är en del av dig. Den har börjat leva ett eget liv och skapar ångest, depressioner, fobier som inte stämmer med din självbild. Du vill göra saker och upptäcker rädslor, förstärkta sinnesintryck och andra hinder.

Så kommer det en medicin. Så klart blir vi tacksamma. En medicin, som enligt min erfarenhet, ger dig en förmåga att göra mer än vad du borde klara av, som ger en distans till den omvärld som blev så hotande. Vilken lättnad.

Förr eller senare infann sig, för mig, vad är jag och vad är medicinen?

Framför allt när den under många år var den ultimata lösningen. Var som händer i våra liv är viktigt att prata om. Det finns perspektiv vi inte tänkt på, som andra människor kan se men inte jag.

Finns det ytterligare biverkningar? Ja, att gå av dessa mediciner kan verkligen göra dig sjuk. Då undrar jag, vad har hänt under medicineringen vars frånvaro under ett försök att gå av skapar dessa fysiska symptom?

 

 

 

 

 

 

Vem ser mina sms?

Kvällen började med att jag skrev till min dotter att jag upplevde att huden var för torr. Eftersom min egen hudkräm var slut och jag faktiskt upplevelsen av torr hud skrev jag till min dotter på messenger om råd.

Hon svarade med för mig obegripligt och vad skulle det kosta?

134 kr svarade hon och skickade med en kopierad sida med reklam för denna hudkräm.  Där kunde det ha stannat. En rekommenderad hudprodukt.

Men till min stora förvåning dök det upp reklam från företaget i fråga. Jag vet inte var de har sin bas, kanske i USA eller i Japan, kanske.

Egentligen spelar det ingen roll. Det som jag anser är viktigt, är att våra unga människor inte reagerar när ett samtal, via text, observeras av huvudkontoret, var det nu finns, finner det värt att observera en textkommunikation i en liten stad i Sverige.

Min dotter bara skrattar och mumlar något om cookies. Att jag inte fattar någonting. Inte helt osant. Tekniken underlättar mycket och är fascinerande. Jag förstår det. Men det finns en svart baksida. Finns det fler än jag som känner obehaget när ett företag på andra sidan jorden lägger sig i ett samtal mellan mor och dotter i en väldigt liten stad i ett väldigt litet land?

Numera kan du publicera en händelse under 24 timmar. Så vad som än händer är det borta efter 24 timmar.

 

Den trendkänsliga psykiatrin

Mitt första möte med psykiatrin var 1976. Då bara i form av en uttröttad kurator som otåligt väntade på pension. Jag var sexton år och hade hamnat där efter magkramper som ansågs vara psykiska symptom.

Mindre än tio år senare skulle jag hamna i en terapi som varade sammanlagt i 7 år.

Psykiatrin är, enligt min erfarenhet, märkligt trendkänslig. Det är alltid någon behandling som är den ultimata. Då i mitten av 80-talet var det förträngda minnen. Den idén var vattentät. Dessa förträngda minnen handlade om sexuella övergrepp. Så i sju år satt jag och försökte minnas min tidiga barndoms fasansfulla upplevelser utan att lyckas. Vilket i sig var ett bevis på att de hade skett eftersom jag inte kom ihåg dem och därmed led av förträngda minnen.

Medan jag satt med min terapeut för att lindra min ångest, fylldes rättssalarna av ”minnesexperter”, förhörsrummen av barn och deras berättelser och på sina håll blev det rena häxjakten på, av barn, utpekade våldtäktsmän. För barn kunde inte ljuga. Eller fantisera. Och allt fler kvinnor började under sina terapier att minnas. Så slutsatsen blir väl, att den tidens terapier gick ut på att befria hjälpsökande, främst kvinnor, från barndomstrauman i form av sexuella övergrepp. Oavsett om de kom ihåg det eller inte.

På 90-talet kom lyckopillret, de antidepressiva. Det blev en sensation. Jag var bland de första som började medicinera. Plötsligt kvittade det hur hemsk barndom jag hade haft, jag behövde inte berätta något alls för felet var biologiskt och satt i hjärnan. Serotinin, dopamin blev ledord. Denna förklaring togs tacksamt emot både av psykiatrin och patienter för att inte prata om skuldbelagda anhöriga.

Jag fick veta att jag hade en medfödd brist på serotinin och att jag skulle bli tvungen att ta medicinen livet ut. Det gick inte att sluta.

Det som jag upplevde då var att psykiatrin återigen hade hittat den ultimata lösningen. Nu var det tabletter som gällde och de bortträngda minnena och de som blev lidande av detta var glömt. Så även terapin. Plötsligt avråddes människor att studera till psykologer, terapeuter och andra yrkesroller inom psykiatrin för det skulle ändå inte finnas några jobb för dem. Pillren hade kommit.

Idag vet vi att antidepressiva inte är allena saliggörande och psykiatrin lider akut brist på utbildad personal. Men olika terapier har ändå dykt upp. Ganska många, faktiskt. Vad händer då? Jo, Socialstyrelsen (se tidigare inlägg om sammansättningen av deras expertgrupp) och psykiatrin bestämmer sig för att endast en terapi är den ultimata, nämligen KBT.

Möjligen kan jag ana att flera terapier tränger sig på och den gamla psykoterapin har fått en renässans. Problemet, som fortfarande finns kvar, så väl inom psykiatrin som i samhället, är bristen på individuellt bemötande. Alla ska passa in i samma mall. Ekonomerna har fått för sig att det är billigast. Men om även alla misslyckade resultat räknades in skulle det bli tydligt att ”malltänkandet” är så mycket dyrare både när det gäller utslagna skolelever, sjukskrivningar och psykisk ohälsa. Samt lidandet.

Så vad har Transportstyrelsen haft för sig. Jo, mannen som jag skrev om tidigare, som fått dispens för att ta lastbilskörkort har fått beskedet att det borttappade papperet (dispensen) har hittats av Transportstyrelsen. Fast hans körkort är fortfarande indraget. Fallet har uppmärksammats av tidningar, kanske det var till hjälp för Transportstyrelsen, vår nya övervakningsmyndighet som arbetar förebyggande och drar in körkort ifall förarna kommer att göra sig skyldiga till trafikbrott i framtiden. Ett litet tips till denna myndighet. Enligt statistiken är det män i tjugoårsåldern med BMW som är den största trafikfaran.

Följ min sons blogg sockerisystemet där han skriver om sin diabetes och ungdomsåren med en bipolär mamma. Jag kommer att försöka svara honom för att perspektiven ska komma från två håll. Och att hans läsare slipper fråga sig: Var fanns hans mamma och hur tänkte hon?

Blogginlägget del1 är redan publicerat.

 

 

Min älskade son, må Gud förlåta mig och mänskligheten. Del 1.

Nu börjar puzzlet vad som hände under min sons uppväxttid när diabetesdiagnosen kom att ligga som ett svart moln över vår familj. Ingen av oss, varken mamma, pappa, syskon kunde hantera detta. För egen del, som mamma, var det avgrundsdjupt mörker. sockerisystemet.

Min sons samarbete om dessa svåra år där jag brast som förälder, ovetandes om min bipolaritet och andra omständigheter börjar nu.

Jag hamnade hos min farmor och farfar när jag var drygt två år. M.a.o. jag hade inga föräldrar som ville ha barn. Min historia med diabetes börjar här. I mitten av 60-talet.

Då blev jag medveten om fotot i farmors sekretär.

Min farmor var en bitter människa. Hon hade gått igenom mycket och valt att hantera smärtan genom att vara negativ och bitter. Ingen ska anklaga henne för det, hon hade goda skäl, men mötet med hennes barnbarn och hennes historia blev inte bra. När jag blev äldre önskade jag att jag hamnat i fosterhem.

Så tidigt i livet hittade jag fotot på ett barn i sin kista. Svart/vitt naturligtvis, och så dåligt framkallat att hans vita hud blev ett med skynket i kistan. Bara 8 år och död i mars 1935. Min far föddes i juni 1935.

Pojken på fotot dog i diabetes. Hela min uppväxt kunde jag inte trösta min farmor. Hennes son dog i diabetes och lägre fram i mitt liv skulle jag också få en son med diagnosen diabetes.

 

 

 

Värdefulla patienter, helst utan vårdbehov

Det är ett antal år sedan jag fick höra om ersättning per patient. Att läkare/vårdcentral skulle få ersättning baserad på antal patienter. Personen som berättade detta för mig var väl insatt i vården och ingen missnöjd vårdsökande som fått fem minuter med en läkare. Var det verkligen sant och hur skulle jag få reda på mera? Som miljöaktivisten Greta Thunberg säger ”en femåring kan räkna ut detta” så såg jag konsekvenserna av att ekonomiskt motiveras att klämma in så många patienter som möjligt under en dag. Vad händer med vården? Vad händer med patienterna?Vad händer med personalen?

Men något riktigt konkret, som kunde bekräfta påståendet stötte jag aldrig på. Det är inte så att läkaren säger, nöjer du dig med fem minuter får jag in en patient till på den tid du skulle ha haft. Då får jag/vårdcentralen mer pengar.

Däremot funderade jag på att jag numera aldrig får prata med läkaren om något annat än den åkomma jag sökt för. Har jag sökt för magen får jag inte berätta om ryggont t.ex. Svaret blir, då får du söka ny tid om du har problem med ryggen. I skenet att ekonomisk motivation är det fullt logiskt. Istället för att prata med läkaren över något annat jag också funderar på söker jag ny tid. Då blir jag två patientbesök. Det är bra.

Nu har jag läst allmänläkaren Magnus Isacsons artikel i Dagens medicin:

”Sedan har vi fått mail om att vi ligger strax under det antal besök vi måste ha per dag på vårdcentralen denna månad för att få den av landstinget utlovade besöksbonusen. Om vårdcentralen hamnar på 84 besök i snitt per dag under månaden får vi noll kronor i bonus, om vi hamnar på 85 besök får vi 150 000 kronor. Ok, men då kanske vi ändå måste tvinga in några patienter som inte alls behöver komma så att vi hamnar över det där snittet.”

Magnus Isacson skriver längre ner i sin artikel: ”På eftermiddagen har jag planerade besök – patienter med diabetes, depression, trötthet, viktnedgång. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun och registrera så många koder som det bara går för att vårdcentralens ekonomi ska gå ihop. Ju fler och tyngre diagnoser, desto bättre, men du får inte kopiera en diagnos från en annan klinik, då gills den inte. Och Z-diagnoser är inte så värdefulla så dem ska man inte välja. Helst ska man ta diagnoser som börjar på olika bokstäver för det går rykten om att det ska ge mer pengar. Dock är det ingen som vet eftersom ersättningssystemet är hemligt. Det är även viktigt att man registrerar fördjupade läkemedelsgenomgångar eftersom man då får 300 kronor extra men om du glömmer att godkänna vårdkontakten får du inget alls.”

Så här fungerar det. Kanske hade jag inbillat mig att förkortande av vårdköer innebar mer personal, effektivare arbetssätt m.m. Men det tycks vara en ekonomiska piska eller lockelse beroende på hur man ser det, som ev. förbättrar statistiken.

 

Ett nytt fenomen är nätläkarna som naturligtvis uppskattas av vårdsökande med erfarenhet av väntetider och femminuterssamtal med läkare. Men även där finns kampen om pengarna och frågan är vart det leder i längden?

Ur Dagens medicin:

”Efter dagens första patient är det dags för telefontid. Under telefontiden svarar jag på tio samtal på 45 minuter. De flesta av dessa är av mer avancerad karaktär än ett genomsnittligt nätläkarbesök men ersätts med noll kronor. Med nätläkarersättning hade jag på dessa tio samtal kunnat dra in 6 500 kronor till vårdcentralen, vilket motsvarar cirka 1 500 000 kronor per år.

Detta är skrämmande. Jag tänker på alla artiklar om folk som skickas hem med Alvedon och har livshotande sjukdomar. Nästa patient, tack. Vi måste fylla kvoten.

Vad har Transportstyrelsen hittat på denna gång då? Jo nu gäller det lastbilschauffören som kört prickfritt sedan 2002 då han tog sitt körkort. Ungar riktade en laserpenna mot honom som träffade ögat. Han gick till optikern för att undersöka sig. Det visade sig att han var oskadd men hade begränsat vidvinkelseende. Ett medfött fel. Optikern anmälde till Transportstyrelsen som sig bör och Transportstyrelsen drog in körkortet. Men, när körkortet togs 2002 visste Transportstyrelsen om synbegränsningen och gav dispens. De bedömde att körkortet kunde tas ändå. Problemet är nu att Transportstyrelsen inte kan hitta sin egen dispens och chauffören står utan körkort och försörjning. Hela processen från 2002 måste börja om igen. Och vem tror du får betala? Inte är det Transportstyrelsen.

Läs sockerisystemet min sons blogg om diabetes i ungdomen och vuxen ålder. Framöver kommer vi att ge olika vinklar på hans uppväxt. Han med diabetes, jag med bipolaritet. Inte den bästa kombinationen, stundtals katastrofal.

 

Pengar, så klart

I Kalla fakta den 21 jan fick vi veta om 23-åringen som hade haft över 400 vårdkontakter när han tog sitt liv. Hela köksbordet var täckt hos föräldrarna med dokument över intyg för tvångsvård, upprepade självmordsförsök och förbud mot narkotikaklassade mediciner då han hade kombinationen psykisk ohälsa och missbruk.

”Varför, tror ni, det blev så här”, frågade reportern.

Dålig eller obefintlig kommunikation, trodde föräldrarna.

23-åringen fick aldrig den vård han behövde. Trots otaliga vändor på psykiatrin, psykakuten och upprepade intyg till kommunen om tvångsvård.

”Vi gör våra egna bedömningar”, svarade chefen för socialtjänsten på frågan varför intygen inte ledde någon vart.

Jag hade gärna velat höra frågorna:”Vilka är dessa personer som gör dessa bedömningar? Vilken kompetens har de? Uppenbarligen är de mer kunniga än läkarna.

Enligt den medverkande läkaren i programmet har detta pågått i över 30 år, minst. Kampen om pengarna. Vem ska betala? Kommunen eller Landstinget? I grund och botten är det pengarna det handlar om.

Redan i slutet av 90-talet läste jag i en tidning om en socialhandläggare som fått pris för att hon sparat pengar åt sin arbetsgivare. Själv tänkte jag, undrar hur många nekade hjälpsökare som betalat det priset? Det var bild på henne, med blommor i famnen och applåderande kollegor. Ingen tycktes reagera på den cynism artikeln förmedlade. Så är det än i dag. Med jämna mellanrum kommer artiklar om hur medarbetare belönas för att de sparat, d.v.s. avvisat människor i behov av hjälp.

En duktig läkare är idag inte duktig på sitt yrke utan på ekonomi. Likaså handläggarna på kommunen. Det är dyrt att ge en patient som 23-åringen adekvat vård. Både för Landsting och kommun. Dessutom är patienter som 23-åringen inga riktiga patienter. De tillhör gruppen ”som får skylla sig själva”. Eller om jag ska vara riktigt cynisk, ”de som ännu inte tagit livet av sig, klarar sig uppenbarligen ett tag till.” Blommor till kommunen, Landstingets medarbetare, till politiker som ytterligare sparat.

Då är det billigaste alternativet att skriva ut narkotikaklassad medicin trots förbudet i journalen.

Vilket leder oss till ytterligare aktörer i spelet om pengarna på sjuka människors bekostnad.

Så här skrev SvD 2003:https://www.svd.se/miljarder-satsas-for-att-paverka-svenska-lakare 

Av Inger Atterstam
 

Läkemedelsföretagen satsar numera mer på marknadsföring och administration än på forskning. Lågt räknat lägger industrin ut minst mellan
60 000 och 70 000 kronor per svensk läkare per år i marknadsföringspengar. Sannolikt är summan dubbelt så hög eller mer.

Läkarna och läkemedelsindustrin har alltid varit tätt sammanlänkade. Men det är en relation som mörklagts, dolts i en gråzon och medvetet förringats. Orsaken är att alla inblandade parter tjänar på systemet och att det är andra som får betala penningkarusellen, främst skattebetalarna.
Hårda fakta är därför svåra att få fram, men läkemedelsindustrin satsar miljardsummor inte bara på läkarna. Läkemedelspengar bekostar i realiteten det mesta i den medicinska världen: tidskrifter, kongresser, konferenser, forskningsinstitutioner, professurer och forskning. Också andra grupper blir alltmer intressanta för industrins sponsring som apotekare, sjuksköterskor och inte minst patienter och patientorganisationer.

 

Så här skrev SvD 2016:https://www.svd.se/del-1-lakemedelsbolag-betalade-ut-43-miljoner-till-vardpersonal

Svenska läkare får miljoner av läkemedelsföretag

Tiotals miljoner kronor betalades i fjol ut till läkare och annan vårdpersonal – direkt från läkemedelsföretagen. Det visar SvD:s granskning av Läkemedelsindustriföreningens nya öppna data. Personerna har fått betalt för att på olika sätt samarbeta med industrin.

Schweiziska Novartis är det bolag som betalt ut mest till enskilda läkare.

 

Ett annat knep är ”forskningsbaserad” marknadsföring. Ett exempel på det finns belyst bland diabetikerna. I detta fall handlar det om ett företag som tillverkar medicinsk utrustning. Som kanylerna till diabetikernas sprutor. Om ett företag kan övertyga patienterna att byta kanyl varje dag med hjälp av falska bilder, hur många miljoner skulle vinsten öka? Läs mer om detta på bloggen socker i systemet

Så cynismen politik, kommun, Landsting, Läkemedelsföretag och deras jakt på pengar är vad som döljer sig under alla dokument på de sörjande föräldrarnas köksbord.

För alltid övervakad

Många av oss med psykisk diagnos och har barn har fått uppleva socialens övervakning av barnens bästa. I synnerhet vi kvinnor. Det har vi accepterat med tanke på hur många barn som far illa. När barnen är vuxna, flyttat ut och startat eget liv har vi gått i hamn, slipper övervakning och kan känna oss lite fria och framför allt stolta över oss själva att vi klarade det, trots kampen med eget mående.

Tror vi.

Sedan jag fick min diagnos 2007 som bipolär har Transportstyrelsen krävt intyg från min läkare ang. körkortet. Först varje år och sedan varannat år. Trots att inget hänt i trafiken under drygt tio år begär de fortfarande intyg.

Bra, tänker du, att de tänker på trafiksäkerheten och har koll på människor som medicinerar. I synnerhet människor med psykisk diagnos som kan ha narkotikaklassade mediciner.

Ja, säger jag, tills reglerna plötsligt ändrades. Inget som media upplyste om, men nu kostar det att få de intyg Transportstyrelsen kräver. För min del 3100 kr, mer än halva min hyra. Så jag inser att det står mellan körkort och bostad, trots att jag inte gjort någonting fel i trafiken.

Dessa förebyggande åtgärder har lett till att människor inte törs be om hjälp i rädsla för att bli anmälda av läkare och tvingas betala tusentals kronor för intyg för att få behålla sitt körkort, trots att de inte begått något trafikbrott.

Trodde du att detta gäller enbart psykpatienter eller missbruksproblematik? Inte då.

En lastbilschaufför kom in för hjärtflimmer, yrkesverksam sen många år tillbaka och med alkolås på sin lastbil. Läkaren drog slutsatsen att hans hjärtflimmer berodde på alkoholproblem. Han tvingades betala 5000 kr för intyg att han var ok så han kunde fortsätta köra lastbil. Utan att ha gjort sig skyldig till trafikbrott. Bara ifall.

Visste du det? Visste du att mediciner tas bort från högkostnadskortet utan förvarning? Patienterna hänvisas till kopior från samma läkemedelsföretag. Nästan lika bra. När patentet för den ursprungliga medicinen gått ut.