Alltid liten

För min del skriver jag när livet i uthärdligt, i någorlunda balans. Det innebär att allt är lugnt bland de som jag räknar som släkt. Mina älskade barn och barnbarn, främst, men också min mor och halvbror. Vad det gäller min mor  har hon flera gånger varit intagen på Säters mentalsjukhus p.g.a. psykoser. Min bror har förmodligen rekord i diagnoser. Nu är båda döda.

Min bror gick ut för att fira sin födelsedag fem minuter efter tolv på natten. Där fanns personer som ville fira honom. Så det hetsade honom till att dricka tills han blev medvetslös. Lämpade honom utanför krogen och lät hans egna spyor skapa hjärtstillestånd.

Fyra veckor senare dog han utan att få tillbaka medvetandet

Tre veckor senare dog min mor, förmodligen av brustet hjärta.

Ja, tänker somliga, naturlig sorg. Vad har det med bipolaritet att göra.

Uppriktigt, har ingen aning hur jag får förmågan att skilja på sorg och bipolära reaktioner. Vet bara att det är väldigt ensamt, skrämmande och att jag gör mitt bästa för att mina barn inte ska förstå hur illa jag mår. Samt ser över mina persienner.

Och fortsätter jobba tills jag stupar.

 

.

Annonser

Då kör vi dem till psykakuten.

Detta var det svar jag fick när jag föreslog en kurs för personal på äldreboende. Kursen, Första hjälpen till psykisk hälsa för äldre, (MHFA) kommer ursprungligen från Australien och har omarbetats till svenska förhållanden av NASP (nationellt centrum för suicidforskning) hos Karolinska Institutet. Tanken är att personal och allmänhet ska lära sig att upptäcka psykisk ohälsa hos medmänniskor på ett tidigt stadium och vara till stöd för att söka professionell hjälp.

Kursen finns i tre varianter. Ungdom, vuxna och äldre. Den finns för nuvarande i 22 länder.

Men vad ska vi med den till när det finns överbelastade psykakuter som i bästa fall har tid att skriva ut några tabletter och hänvisa till familjeläkaren. Som i sin tur ska skicka remiss till psyk eftersom kompetensen saknas på många vårdcentraler.

Min mamma har demens och en historik av psykisk ohälsa. När hon fick en svår ångestattack skjutsades hon fyra mil till psykakuten, övernattade där och kördes tillbaka dagen därpå. Behandlingen, ångestdämpande.

Om det funnits en läkare knuten till demensboendet kunde hon fått sina tabletter där. Istället får hon, förutom ångestattacken, ett påslag av stress och rädsla de åtta mil hon tvingas åka för att få några tabletter.

När hon kom tillbaka var hon förvirrad och sa att hon inte visste var hon varit på väg eller ens att hon kommit tillbaka dit hon bor.

Det vore intressant att få statistik på hur många på äldreboenden som skjutsas till psykakuten och vad kostnaderna är för det, jämfört med utbildad personal och läkarkontakt knutet till boendet?

Bortsett från det är det en skrämmande behandling av våra äldre medmänniskor. Det är ren cynism. En eloge till de äldreboenden som tar avstånd från detta, utbildar sin personal och respekterar sina boende.

 

En sann historia.

En sann historia.

En man kommer in på akuten med hjärtflimmer. Av någon anledning får han frågan om alkoholvanor. Kan uppfattas som en oskyldig fråga som har med hans hälsotillstånd att göra. För hög alkoholkonsumtion kan ge hjärtflimmer liksom att det uppstår hos nykterister. Mannen svarar uppriktigt att en bag in box räcker en vecka hos honom. Läkaren anmäler honom som misstänkt missbrukare.

Mannen i fråga är lastbilschaufför sedan många år tillbaka. Han har aldrig gjort sig skyldig till något brott. Inte ens en fortkörning. Hans lastbil har alkolås, alltså är det uteslutet för honom att dricka oansvarigt.

Anmälan går till Transportstyrelsen som kräver drogtest.

Mannen tvingas betala 8000 kr för dessa tester. Han som alla vi andra som behöver tester utanför rena sjukdomstester får betala själva. Även vid olika intyg.

Utöver detta hade mannen tre månader på sig att leverera testresultat. Då visade det sig att få göra dessa tester var snudd på omöjligt. Det löste sig till slut, till en kostnad av 8000 kr och en obehaglig känsla av att vi går mot ett allt mer övervakande samhälle med obehagliga konsekvenser.

Så vilken miljonindustri handlar det om att tvinga människor till prover för att få behålla sitt körkort?

Fas3 och namnet togs bort.

Jag blir förbannad, ledsen och desillusionerad. Nu har Arbetsförmedlingen sagt upp avtal med dessa gigantiska jobbcoachföretag. En av dem är ”Work for you” som jag träffade för några år sedan. Om jag minns rätt gick deras affärsidé ut på att inom två veckor få en person ut i praktik. Poängen var att arbetsgivaren visserligen inte fick en till 100 % arbetskraft men gratis. När jag pratade med dem fanns inget krav på handledning eller stöd.

Fas3 har fått mycket kritik, många gånger med rätta. Men det som inte kom fram i den hatiska debatten om Fas3, som fortfande pågår, bara namnet är borttaget, är de sociala företag som växte fram. Små företag utan vinstintressen som tog emot personer för praktik men som också stöttade, hjälpte till i myndighetsdjungeln, i kontakten med läkare, som hämtade när personen inte förmådde ta sig till praktiken. Personer som har egen erfarenhet. Under Fas3 perioden bestod en stor del av de sociala företagens ekonomi av de bidrag som vi fick för att ta emot personer. Som skrivet, det fanns inget vinstintresse. Ingen kunde bli rik, allt gick tillbaka till företaget. Vi fungerade också som vanliga företag. Våra praktikanter var med i bagerier, cykelreperationer och som i mitt fall, t.o.m. kom så långt att de kunde ställa sig på en scen för att sprida information om psykisk ohälsa och konflikthantering.

Vi erbjöd inte bara en praktikplats, vi jobbade med de som kom och vi gjorde det bra. Sedan kom debatten om dessa jätteföretag och hur de misskött sina företag. Bidraget drogs in och många sociala företag gick under.  Vi som verkligen hade skött vårt uppdrag. Men vi var för små och ointressanta. Påverkade inte statistiken hur mycket arbetslösheten hade sjunkit. För alla som hade slukats av dessa företag var borta från arbetslöshetssiffrorna.

Nu efterlyser jag en beskrivning av vad en jobbcoach har för uppdrag. Om de inte får tilltufsade människor borde Arbetsförmedlingen kunna ta hand om dem. Om deras uppdrag är att hjälpa tilltufsade människor in på arbetsmarknaden som inte Arbetsförmedlingen anser sig kunna göra, vad krävs av dem gällande insikten om individuella behov, stöd och hänsyn.

Biverkningar?

Först och främst, regeringen har backat gällande besparingskraven på LSS. Lagen om särskilt stöd. Den lag som ska hjälpa och stötta funktionsnedsatta och deras familjer och som plötsligt nekades hjälp. Deras behov vägdes på guldvåg och deras funktionshinder mättes med tidtagarur. Sondmatning ansågs inte motivera hjälp och till slut blev även andningshjälp ifrågasatt. Sällan har mina illusioner om vårt samhälle blivit så krossade.

Men nu har regeringen plötsligt förstått att dessa funktionsnedsatta behöver hjälp. Cynikern i mig undrar bara, varför nu? Har inte hjälpbehovet varit lika stort hela tiden? Har inte sondmatning och andningsproblem pågått medan beslutet uteblev? Nu kommer det, lagom till valet.

Jag har en väninna, vi kan kalla henne Vicky. Hon har under många är mått dåligt, blivit sjukskriven för psykiskt illamående, men aldrig fått någon diagnos. Samtidigt har hon suttit fast i en boendesituation med stökiga grannar, brist på sömn, otrygghet. De krafter hon haft kvar har fördelas mellan rehabiliteringsåtgärder och en förtvivlad kamp efter en annan bostad. Det är naturligtvis oerhört påfrestande att klara försäkringskassans och Arbetsförmedlingens rehabiliteringskrav när Vicky inte har ett hem att gå till som erbjuder vila och trygghet. Efter alla dessa år har Vicky lyckats flytta och mår mycket bättre. Slutsatsen av detta är att om Vicky sökt hjälp på psykiatrin hade hon förmodligen fått någon diagnos och medicin därefter. Troligtvis skulle ingen ha frågat henne om hennes liv och  boendesituation för sådana individuella bedömningar finns det inte tid för.

Min andra väninna är ytterligare ett exempel på den respekt och ekonomiska stöd psykiatrin behöver för att fungera. Efter fyra år på antidepressivt bestämde hon sig för att sluta. Hon har en KGB-terapeut som stöttade detta beslut. Att abstinens sätter in, och kan bli svår börjar väl komma till allas kännedom nu. Hon har en läkare som blev informerad. Efter sex veckor har hon upplevt att det blivit allt jobbigare. Om det fortfarande är abstinens eller om det är livsomständigheter är inte lätt att säga. Ändå svårare är det att få läkarstöd för den prövningar som väntar. Det som gäller just nu är en telefontid den 25 maj. Det är verkligen ett vågat spel att låta en illamående patient vänta så länge. På psykakuten, liksom på rådgivningen säger de att de inte vet något om biverkningarna av antidepressiva, att hon måste vända sig till en läkare. Så då undrar jag, hur står kunskap har läkare och sjuksköterskor om biverkningar av antidepressiva?

På tok.

Vad är egentligen begreppet ”normal” Ja, en av dess funktioner är att bedöma vad som är ”onormalt”. Alltså vad som ska behandlas, straffas, förföljas och, om möjligt förintas. Denna bedömningsskala kommer väl till pass i olika sammanhang. Som när människor utgör en fara för sig själva eller andra, begår brott eller när olika behandlingsformer ska tas fram, som inom psykiatrin. Det ”onormala” studeras och bedöms och det ”normala” blir en trygg samvaro och gemenskap.

Men tänk om vi för en stund studerar det ”normala”, det som är accepterat och får passera utan krav på vård eller andra åtgärder.

Vi människor anser oss vara det mest utvecklade rasen på jorden. Vi är stolta över vår forskning, våra framsteg. Vi blir allt mer kultiverade. Och allt mer benägna att ta kål på varandra.

I boken ”På Tok” av Manfred Lutz (tyskt u)  skriver han angående den s.k. ”normaliteten” som bl.a. innebär en ökad benägenhet att ta kål på varandra: ”Situationen är laddad. Inför en verklig världsdomstol skulle det se förbaskat illa ut för oss. Det är fara värt att hela mänskligheten måste tas in för psykiatrisk vård, på grund av sitt påvisbart vansinniga beteende och som en akut fara för hela skapelsen.

Han fortsätter: ”Måste man inte förvänta sig, i en sådan situation, att de i denna tokiga mänsklighet som till och med av människorna själva uttryckligen betecknas som tokiga uppnår ett mått av tokighet som spränger alla gränser? Men så förhåller det sig märkligt nog inte.”

Ibland blir denna psykiatiker  och psykoterapeut ombedd att uttala sig i TV när en psykiskt sjuk person utfört ett spekatulärt brott.

Så här skriver han: ”Efter behörig bedömning av det enskilda fallet påpekar jag då alltid att statistiskt sett så utför psykiskt sjuka färre brottsliga handlingar än normala. Min slutsats: Akta er för de normala!”

Psykiskt sjuka människor är inte ”onormala” de är bara ”ovanliga”. Men det finns mycket lidande. Därför uppstod psykiatrin och ingen vill väl tänka att den också hade en annan agenda. Att få de ”onormala” ”normala” så fort som möjligt Så att den övriga befolkningen skonades från obehaget. Ungefär som tiggarna idag vars största problem är att de syns, inte att de svälter.

Tack och lov har psykiatrin utvecklats mycket fram till idag. Men fortfarande använder vi begreppet ”normal-onormal”.

Slutorden blir Manfred Lunz, författare till boken ”På Tok”: ”När man som psykiater och psykoterapeut sitter och tittar på kvällsnyheterna blir man som regel irriterad. Här är det fråga om krigshetsare, terrorister, mördare, ekobrottslingar, iskalla revisionstyper och skamlösa egoister – och ingen behandlar dem. Ja, de betraktas t.o.m. som fullt normala. Kommer jag sedan att tänka på de människor jag haft att göra med under dagen, tunnhudade alkoholister, ytterst sensibla schizofrena, skakande deprimerade människor och medryckande maniker, rörande demenssjuka, så smyger sig en otäck misstanke på mig: Vi behandlar fel personer! Vårt problem är inte de tokiga, vårt problem är de normala!

Vi som inte är så smarta.

1500 psykologer i upprop mot nedskärningar inom LSS: ”Vi kan inte vara tysta längre!”

DEBATTINLÄGG · ”Vi kan inte stillatigande se på när detta sker då vi ser att de psykologiska, ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna av dessa nedskärningar är mycket allvarliga”, psykologer i upprop mot nedskärningar inom LSS och personlig assistans.

Upproret mot LSS, som är en lag, skulle ha varit otänkbart för bara tio år sedan. Det skulle ha varit politiskt självmord att ens andas om att ge sig på den utsatta grupp som behöver personlig assistans.

Tanken att räkna minuter för varje hjälpinsats skulle ha varit helt absurd. I synnerhet för en socialdemokratisk regering.

Men gränserna tänjs och vi protesterar visserligen, men den obesvärade hållning som politikerna har idag att hitta sparförslag bland samhällets mest utsatta, det är nytt.

Fortfarande väntar vi på resultatet efter socialdemokraternas utspel att tandvård inte får bli en klassfråga. Vi har väntat många år.

Alla avvisningar från psykakuten är vardag och har knappt ett nyhetsvärde för medierna. Att lösa problemet med kostnaderna för ett BB genom att lägga ner det och istället ge kurser i förlossningar i bilar, ja, vi vänjer oss snabbt. Även om det fortfarande finns en tapper grupp som kämpar för sitt BB.

Fattigpensionärer, när kom det begreppet? När blev det ordet nödvändigt för att beskriva en hel befolkningsgrupps obefintliga ekonomi. Vem kunde ens föreställa sig att denna situation skulle uppstå för ett antal år sedan.

Det är helt enkelt inget konstigt, eller skamligt längre att strama åt för de mest utsatta. Politikerna sitter kvar och skyller på varandra. Det blir inga större konsekvenser för hur de styr vårt land. Dessutom är det EU:s fel eller den globala marknaden. Vi har inga egna politiker längre, vi har marionetter för beslut som folket inte kan förstå och som folket inte ska förstå.

Det enda vi förväntas förstå är att våra indragna sjukersättningar beror på gigantiska bedrägerier och då borde vi vara lojala med våra politikers kamp även om vi får gå ifrån hus och hem.

Eller att hemlösheten numera är idéella krafters ansvar och inte ens behöver diskuteras eller finnas i budgeten.

Sedan måste vi förstås förstå att det betungande ansvaret att göra besparingar som på LSS kräver sina höga löner. Att alla överbetalda människor är smartare än oss andra och därför har rätt att behålla klasskillnaderna. Se bara på dessa intelligenta människor och deras kunskap hur de slipper skatt och i minsta mån bidra till samhället. Det är klart de är smartare än oss som lydigt betalar vår skatt och sitter fast i bidragsberoende, kastas som pingpongbollar mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa, ständig hukande under hot om indragen ersättning. Det är vad vi tvingas acceptera, dag efter dag, år efter år, vi som inte är så smarta. Vi som tillhör de grupper som det numera är helt ok att göra de stora besparingarna på.

Frågor utan självklara svar.

Så fort jag avslutat ett inlägg tänker jag, vad mer kan jag tillägga? Jag har sagt mitt, men har ändå en blogg att driva. Det är ju liksom villkoren, att jag ständigt ska tycka något. Bara det är intressant. Att vi alltid måste tycka något.

Vad händer när det inte finns några självklara svar?

Ta abortfrågan. Jag vill inte att foster tas bort. Jag är en av dem som skulle ha tagits bort om lagstiftelsen varit annorlunda. Min existens hänger på 60-talets lagstiftning.

Men jag är inte emot fri abort. Jag förstår min mors desperata situation i ett litet samhälle där en kurator nekade henne abort.

Så jag förstår det. Eller tror mig förstå det.

Om jag aldrig blivit född, om aborten utförts, skulle jag inte veta om livets alls. Jag skulle inte ha fört denna diskussion överhuvudtaget.

Med tanke på alla unga kvinnor som dött eller sökt räddning utomlands, pga fördömande, främst från de män som befruktat dem, är jag för fri abort. Men som ett ”icke aborterat foster” önskar jag mer stöd för beslutet att abortera.

Fakturan.

Mitt företag finns i en form av företagshotell. En dag fick vi en faktura på kostnaden för inhyrda vakter som ska förhindra att inga ovälkomna kommer in här och sover över. Min magkänsla och min hjärna kom inte överens.

Visst förstår jag att vi har ett problem om främmande människor lyckas ta sig in. De kan vara drogpåverkade, orsaka skadegörelse och rent av skapa en hyreshöjning för reparationer av fastigheten. Det är vad hjärnan säger mig.

Magkänslan, att vi måste ta till vaktbolag för att hålla hemlösa ifrån oss. Så löser vi problemet så långt det någonsin är möjligt. Vi skyddar egendom och privatliv genom vaktbolag. Hemlösheten ökar, människor får inte hjälp. Vi har inte råd med det. Tydligare är det billigare med vakter.

Dessa människor kommer inte från en annan planet. Det är inte någon invasion på gång av rymdvarelser. Det är människor, som du och jag. Det som skiljer oss åt är att de fått erfara hur stora maskorna är i vårt sociala skyddsnät. Det är så lätt att falla och det finns sällan flera chanser att få hjälp. Det är så lätt att hamna i depression, att tappa taget, hamna utanför samhällets regler, fastna i missbruk, bli hemlös. Det kanske inte ens existerar givna svar på hur situationer ska lösas. Det är mycket vi inte vet om människans inre, trots allt. Få av oss är medvetna om hur skört skyddsnätet är förrän vi hamnar där. Jag tänker på dessa människor som är ute i vinterkylan och de vakter jag medverkar till att betala för att se till att dessa människor inte tar sig in i värmen.

Jag tänker också på det otroliga engagemang som Sverige visade 2015 när alla flyktingar kom. Vi krävde mänskligt bemötande, vård och bostäder. Både värdiga och ovärdiga lösningar dök upp. Något liknande för våra hemlösa har inte jag noterat. Jag har inte märkt av någon större opinion för bostäder och vård eller att problemet med hemlöshet någonsin har hamnat på nybildade föreningars agenda. Den psykiska problematik som ofta ligger i botten för dessa människors utsatta situation har inte heller väckt någon större uppmärksamhet. Förhoppningsvis har jag missat denna opinion och har fel. Den kanske bara är i tillfälligt viloläge. Får se vilket parti som går till val med den frågan.

 

 

Den oförklarliga omedvetenheten.

Den oförklarliga omedvetenhet att vi människor behöver varandra. Vi behöver närhet, gemenskap och omsorg. Gång på gång läser jag om bejublade tekniska lösningar som ska spara pengar. Sist scrollade jag förbi en artikel om hur mycket föräldraledigheten kostar och vad vi kan spara om vi minskar den. Tvivlar inte alls på siffrorna, men när ska vi förstå att människor växer i trygghet. Att det är en effektiv sparform som inte driver människor till vården för att medicinskt behandla utanförskap, saknad och sorg.

När slutade vi förstå våra grundläggande behov? Och de ”sparade” pengarna, ja, i bästa fall hamnar de i vården för att ta emot flera illamående människor. I bästa fall. Hur prioriterar vi? När blev mänsklig gemenskap ointressant? När blev ensamhet, separationer från våra närmaste, från våra rötter, bagateller?

När slutade vår värld vara mänsklig?