Om någon hjälpinsats skulle snava över mig

I över ett år har jag varit sjukskriven. Absolut nödvändigt då jag fort blir trött och för en ständig kamp mot min mycket kreativa hjärna. Dessvärre har den fokuserat på negativa, kreativa tankar och där tycks det inte finnas någon bortre gräns.

Jag skenar. Det som för tillfället ligger närmast är det elände som kommer att drabba min väldigt gamla, men så viktiga, bil. Det är snart besiktning och reparationsbehovet kommer att knäcka mig ekonomiskt. Därtill kommer intyget som min läkare skrev till Transportstyrelsen och som hon vill ha 3200 kr för! För att inte nämna helgerna som kommer. Ekonomisk ruin och min hjärna vältrar sig i ångest.

Hemlöshet är det ultimata.

Så vad händer när en människa mer eller mindre hamnar i husarrest i över ett år?

Dag efter dag i ensamhet och avsaknad av dialog som kan ge min hjärna perspektiv på alla väntande katastrofer. Dag efter dag utan en röst som tillhör en verklig människa och inte en TV-apparat. Dag efter dag utan beröring eller smittande positivitet.

Jag har två vuxna barn. Ibland ger jag efter för min oro och säger något. Men oftast känns det inte så bra. De har sina liv och jag vill gärna vara ett positivt inslag i deras vardag istället för en ångestladdad mamma som behöver stöd. Det ska vara tvärsom känns det som.

Den gäller att förmedla självständighet även om den inte finns där alla gånger.

Jag har en psykolog. Inget fel på honom. Han har funnits sedan i våras, men sjukdom och semester har gjort att han inte känns självklar för mig. När allt flyter dyker han upp som gubben i lådan var fjortonde dag. Och jag försöker desperat gå igenom vad som hänt de sista två veckorna för att försöka välja ut vad som är viktigast att ta upp. Vad som var så viktigt när det hände men som klingat av och något nytt har inträffat. Det är både stressande och förvirrande och fungerar aldrig. Men då anser forskarna att det som kommer upp under terapitimmen är det som är viktigast vad jag än tänker. Och trots att jag går därifrån och undrar varför jag inte tog upp just den händelsen.

Samma forskare är också hindret för mig att få en intensivperiod, kanske på några månader, med terapi en gång i veckan. Bara för att få se vad som händer när det jag vill prata om ligger närmare i tiden. Forskningen säger nämligen att två veckor är perfekt för jag är i en process som pågår mellan terapitillfällena i min ödsliga lägenhet. Så är det, även om jag misstänker att även resurser, så som fulltecknade psykologer som egentligen skulle behöva fler kollegor, också spelar in.

Det jag frågar mig är om en icke givande social situation motverkar effekten av medicinering. Eller om det är lättare att stå ut med en tablett varje morgon.

Läste att psykiatrin ska se till hela människan. Det är en bra målsättning om än den känns som en utopi.

Under denna långa sjukskrivning har jag fortfarande inte mentalt blivit sjukskriven. Rent tekniskt är jag arbetsbefriad från en arbetsplats men fortfarande har jag känslan kvar, varje dag, att jag ska någonstans. Skillnaden är bara att jag inte har någon plats att åka till. Den insikten är både negativ och positiv eftersom jag känner att jag inte skulle orka.

Så vad är mina tankar om detta?

Jag måste bryta isoleringen nu när det känns, i alla fall stundtals, som jag skulle orka göra ett försök.

För att försöka förändra situationen i hemmet har jag bett om boendestöd. Jag har börjat se mig omkring vilken hjälp som finns och jag har börjat tänka att jag har rätt till den. Att tänka så är en enorm skillnad mot att vara tacksam om någon hjälpinsats skulle snava över mig. Eller låta skammen ta över, denna ständiga inneboende. Tänk när alla får veta att jag inte klarar mig själv utan behöver boendestöd. En bra följdfråga är: Vilka är de, de som får veta?”

Jag har fått ett fantastiskt bemötande från biståndshandläggaren på kommunen. De behov som jag noga tänkt igenom har bemötts.

Jag behöver hjälp med organisation, att se vad som behövs göras. Rutiner som gör att uppnått resultat bibehålls och social träning i mitt hem. Utanför hemmet är det inga större problem.

Målet är att frigöra tid för den positiva kreativiteten i min hjärna. Hejda att jag skenar. Skapa den inre trygghet jag förmår skapa för att leva utan boendestödjare och, inte minst, få uppleva glädjen att ha gäster i mitt hem. Det ska bli fantastiskt.

Men det finns mer att fundera på.

Hjälp, jag mår bra

I dag mår jag bra. Det är knappt jag vågar skriva det i väntan på att himlen ska ramla ner i huvudet. I mitt liv finns det flera aspekter på det påståendet. Det är skillnad att automatiskt svara det när någon frågar om mitt hälsotillstånd och att faktiskt konstatera det inför mig själv.

Min uppväxt var präglad av skyddet mot olyckor, att vara konstant olycklig. Då blev inte fallet så högt om något påfrestande negativt hände. Från att må dåligt till att må ännu sämre var ett kortare fall än att gå från att må bra till att må riktigt illa. Det var en djupt rotad föreställning bland mina närmaste. Förmodligen är den ganska vanlig än idag bland många människor.

Den andra aspekten tillkom 2007 då jag fick min bipolära diagnos. Då blev må bra-tillståndet, i den mån jag hade något, förknippat med ett sjukdomstillstånd. Hypomani. Ett sjukligt tillstånd som hotade med omdömeslöshet, bortgjordhet och i slutändan den fruktade, oundvikliga depressionen. Inte lätt att må bra då. För detta behövs mediciner som planar ut så det inte blir varken det ena eller andra. Eller ens längtan efter att må bra eftersom det är omöjligt utan att drabbas av hypomani.

Så endera mår jag bra eller så håller jag på att bli hypomanisk. Jag lämnar den biten till läkarna.

Det som verkligen är intressant är de tankebanor jag kom in på efter min självmordsupplevelse. Väldigt enkla och säkert självklara för många men som jag redan nu känner effekterna av.

Jag började fundera på mitt liv, min situation som jag gjort så många gånger förr. Tidigare fylldes jag med rädsla, hopplöshet. Det kan jag göra fortfarande och ångestattackerna kommer, men jag har börjat tänka på ett annat sätt.

T.ex har börjat jag fundera på min läkare. Hon är psykiatriker, har varit överläkare här och där, hon om någon borde veta hur min sjukdom behandlas. Det måste hon väl? Med all utbildning? Visst är det både respektfullt och klokt att låta henne stå vid rodret och styra den bipolära skutan? Och sitta passiv tills vi når det förlovade landet av psykisk hälsa. Eller?

Genom åren har jag varit delaktig i olika mediciner, prova det och prova något annat. Gå av och gå på. Men tänk om medicineringen är bara en liten del av problemet. Kanske finns det andra saker som påverkar mitt mående och som är minst lika viktiga som ev. medicinering.

Jag tänker tillbaka. Vanligtvis brukar jag börja vid 2005 då jag föll igenom totalt och som ledde till diagnosen 2007. Ingen tvekan att jag var så sjuk att jag inte klarade av varken mig själv, barnen eller hemmet. Eller att jag delvis kom tillbaka.

Det märkliga är att de fem år jag hade levt ensam med barnen ändå klarade av jobbet när jag väl fick ett. Fokus var stenhårt inställt på att tillfredsställa min arbetsgivare vilket skapade en ond cirkel av benhård stress. Det blev obetald övertid både kvällar och helger. Jag utnyttjades hänsynslöst och jag förstod det inte ens. Annat än att ingenting annat fungerade. Det var som jag läst en livsmanual där det endast stod: Du måste ha ett jobb och du måste vara bra på det annars blir du arbetslös och då kan vad som helst hända.

Punkt. Och efter den meningen fanns inget mera. Annat än att ungarna mådde dåligt, jag mådde dåligt, lägenheten förföll och jag blev allt mer skräckslagen. Skutan hade ingen vid rodret så vad kunde kännas bättre än att låta en läkare ta rodret i väntan på att medicinen skulle göra mig till kapten?

Hittills har den inte gjort någon kapten av mig.

Det den har gjort är att hjälpa mig med mitt yrkesjag. Under de kommande åren, fram till oktober förra året har jag jobbat exakt på samma sätt. Jag har inte blivit utnyttjad, tvärsom, det mesta har jag bestämt själv, men samma drift efter uppskattning, samma sökande efter godkännande i arbetsgivarens ögon, samma tunnelseende har upprepat sig. Med samma resultat av kaos och rädsla i mitt hem. Denna gång utan hemmavarande barn, i alla fall de senaste åren.

Och att hantera detta faktum har också varit detsamma. Inte flytta in helt och hållet, inte bjuda hem någon, alltid med en känsla av skam och avslöjande som om blotta anblicken av mitt hem skulle avslöja vilken värdelös människa jag är bakom fasaden. Som trollkarlen från Oz.

Nu har jag börjat fundera på vad som hänt sedan kraschen för drygt ett år sedan.

Jag började med min läkare, vilken roll hon egentligen spelar i mitt liv. Vad som är verklighet och vad som är bilden jag skapat av henne. Det är mycket som inte stämmer. Det är inte hennes fel. Det är jag som haft en felaktig bild av henne. Felaktiga förväntningar.

Min läkare är min medicinproducent och skrivare av intyg till Försäkringskassan och Transportstyrelsen som vartannat år vill veta om min diagnos gjort mig till en olämplig bilförare. Inget annat.

Det var ett konstaterande i mina tankar om min psykiska ohälsa. Det kommer flera.

 

Vad jag inte visste..

Nu har jag varit medicinfri i en månad. Ganska omgående upplevde jag att jag blev skörare och har nära till gråt. Men också att jag tänker klarare. Detaljer blir tydligare som en filt lyfts från min verklighet.

Det är inte enbart positivt.

Det kan gå riktigt illa.

Efter en vecka gick jag på Thaimassage. Det var första gången. Massagen kändes bra, men efter några timmar började det hända saker. En enorm, obeskrivlig ångest drabbade mig och den blev om möjligt värre och värre. Verkligheten försvann och jag blev instängd i en vrå med ett gigantiskt ångestmonster framför mig. Jag fick panik och det enda jag hade i huvudet var att få det att försvinna. Eller att jag försvann. Jag hällde i mig sprit, skrev till en sluten fb-grupp att jag var självmordsbenägen efter massage och upptäckte att jag inte var den enda som upplevt detta.

Jag försökte ringa Minds självmordslinje men händerna skakade så jag lyckades inte slå numret. Jag ville bara bort. Här fanns inga tankar på barn och barnbarn, vad ett självmord skulle innebära för dem. Inga tankar på att jag i förväg avslutade mitt liv och skulle vara död i evigheter och aldrig mer skulle träffa mina närmaste. Här fanns bara jag och monstret och en mobil jag inte kunde hantera. Men ändå, undermedvetet, fanns instinkten att ringa Mind. Och dricka mera sprit för jag visste att alkohol var det enda som kunde dämpa ångesten snabbt. Men inte ens det hjälpte.

Vad jag inte visste var att min son fanns med i den slutna fb-gruppen och såg mitt inlägg. Eller att min dotter hade numret till min granne.

I tre dagar pågick ångesten. Inte med samma styrka utan hanterbar med ångestdämpande tabletter. Min granne kom tre dagar som självmordsvakt.

Fortfarande är jag skakad efter att ha blickat ner i en avgrund som visade sig ännu djupare än jag tidigare trott.

Men det har lett till att jag ändrat mitt tänkande och synen på mig själv. Jag har gått från passiv till aktiv, från hjälplös till agerande.

Längtans blåa blomma

Att gå av antidepressiva som jag gjort nu ska alltid göras i samråd med läkare.

 

Efter att ha ätit antidepressiva sedan början av 90-talet har jag lärt mig, när det gäller mig, att uppehåll kan fungera. Jag vet inte om det pågår någon diskussion eller forskning att det är möjligt att bli immun. Längsta uppehållet jag haft var runt ett halvår innan det blev för stressigt, för rörigt omkring mig och jag var tvungen att börja igen med ett nytt preparat.

Denna gång är mitt tillstånd mycket allvarligare än det någonsin varit. Men efter att ha funderat på hur det är möjligt att krascha på detta sätt med medicinen bestämde jag mig för att sluta mitt i detta illamående. Medicinen har ju uppenbarligen inte hjälp.

Mina observationer av mitt mående gäller bara mig. Alla reagerar på sitt sätt på mediciner. Det är därför det är omöjligt att svara på frågan: Vilken antidepressiv tycker du är bäst?

En sak har hänt. Dimman har lättat. Jag tänker snabbare och klarare. Men jag har också blivit snudd på överkänslig och gråter lätt. Ångesten har ökat. Kommer så gott som dagligen nu.

Drömmarna har ändrat karaktär. Fortfarande är det psykiskt obehagliga drömmar vars känsla dröjer sig kvar alltför länge sedan jag vaknat. Men det är mer som jag ser på film än är delaktiga i drömmarna.

Längtan har vaknat. Det kan vara väldigt plågsamt stundtals. Bilder av skrattande människor runt ett restaurangbord, på en pub, en strand. Filmer om vänskap, gemenskap, familjer. Förr konstaterade jag vad jag såg, nu längtar jag att vara med. Samtidigt som jag är trött, rädd för att inte orka. Rädd för att bli rädd.

25 %

Många av oss med psykisk ohälsa kan få uppgörelsen med Försäkringskassan om att börja arbeta till 25 % och uppåt. Det är naturligtvis nödvändigt efter en krasch och sjukskrivning. Men det finns ett problem. Det finns ingen flexibilitet.

En fjärdedel av en heltid, d.v.s. 10 timmar i veckan, ska innebära jobb två timmar varje dag. För många kan det innebära ett problem och en utmattningsfaktor att varje dag tvingas iväg till en arbetsplats. Några av oss föredrar fyra timmar en dag för återhämtning nästa dag eller andra varianter. Men ändå uppfylla timmarna. Där är det stopp. Bestämmelserna är varje dag av någon outgrundlig anledning. Trots att många blir sjuka igen på grund av det. Varför, undrar jag.

För egen del har jag varit sjukskriven i snart ett år. Ett mycket kämpigt år med många tankar, många stunder av förtvivlan och hopplöshet och en ekande tystnad vad som händer med mig. Sedan en månad har jag på eget initiativ gått av antidepressiva, jag har läkarstöd även om det är långt mellan gångerna vi ses, och förhoppningsvis kan jag ta mig samman för att närmare beskriva vad som händer. Jag har gått av förut, men denna gång försöker jag vara mera observant på effekterna.

Föreläsningar. Affärsidé eller information.

När vi som jobbar idéellt, d.v.s. gratis plus egna utlägg, ibland funderar på föreläsningar ställs vi inför flera frågeställningar. Det är ingen hemlighet att kända personers framträdanden drar uppmärksamheten till vår patientförening och det budskap vi vill få fram. Vissa har detta som levebröd och behöver få bra betalt för att överleva medan andra har det som bisyssla.

De som har ett kändisskap som ger dem inkomst kan utan vidare begära 20 000 för en föreläsning. Det får mig att undra hur starkt engagemanget är att sprida kunskap om psykisk ohälsa. När dessa personer begär denna summa, det finns de som begär mera, plus reseersättning, undrar jag om det är en affärsidé. Jag tycker jag har rätt till dessa funderingar efter tio år med obetalt arbete rörande psykisk ohälsa.

Det drabbar inte mig.

Från Folkhälsoinstitutet kommer nu en rapport att svenskarnas kunskap om psykisk ohälsa minskar. Det är verkligen nedslående för mig och alla andra som i många år jobbat med information om diagnoser och psykiatrin. Vad kan det bero på?

Jag tänker att kanske vi misslyckats med budskapet att detta kan drabba vem som helst. Oavsett bakgrund, karriär, framgång och bra ekonomi.

Om människor fortfarande är fast i en övertygelse att detta bara drabbar de ”svaga”, de ”defekta”, varför ska de bry sig om psykiatrin rasar samman? Varför ska de bry sig att lära sig om psykiska diagnoser eller om det är möjligt att få människor med psykisk ohälsa att fungera i samhället?

Det angår inte dem. Till den dag de drabbar även dem, eller deras närstående.

Budskapet är tydligt

Så har det hänt igen. En lastbilschaufför besökte psykakuten 4 ggr för ångest. Nu är han kallad till läkare ang. Transportstyrelsen och körkortet. Okänt hur många tusen proverna kommer att kosta.

Det får inte gå till så här. Psykiatrin måste vara en trygg plats och människor med missbruksproblem får spåras på ett annat sätt. Det är tvärtemot våra lagar, att du är oskyldig till motsatsen bevisats. Har tvingas människor betala för att bevisa sin oskuld. Människor som kanske inte har råd med proverna och därmed förlorar sitt körkort utan att gjort sig skyldig till trafikbrott. Det får inte gå till så här. Människor törs inte söka hjälp.

Nya idéer inom psykiatrin råkade min vän utför. Han är 72 år och har i många år gått på affektiva i sin hemstad. När han skulle flytta fick han en remiss till affektiva från sin läkare till den affektiva mottagningen i hans nya stad. Men remissen avslogs med motiveringen att han var för gammal och han hänvisades till äldrevården. Bipolaritet kräver specialistvård och äldrevården har inte det. Nu tvingas han gå igenom  överklaganden och ta hjälp av Riksföreningen Balans för att få den vård han har rätt till. Budskapet är tydligt. Varför lägga ner tid och pengar på en så pass gammal människa

Vem har hört om avgifterna till Transportmyndigheten?

 

Röster från facebook

”Är de ”normalt” att betala 4250 för ett läkarintyg avseende ”psykisk hälsa” och ADHD? Tycker de låter sjukt”.

”700kr fick jag betala för läkarintyg för adhd avseende min medicinering för att få körkortstillstånd”

”Låter helt jävla absurt! Inte direkt så vi har valt att födas och fått välja att vi ska lida av att ha diagnoser.”

 

 

Ja, dessvärre. Smygande inkomster för Landstinget. Fick betala 3100 kr för att bevisa att jag kan köra bil, trots att jag inte gjort mig skyldig till något på över tio år. Läs mer om detta på missbipopular@wordpress.com Tog upp detta för ett halvår sedan. Transportstyrelsen har blivit en övervakningsmyndighet. Har finns mannen som kom till sjukhuset p.g.a. hjärtflimmer, lastbilschaufför sedan 20 år med prickfri körning. Läkaren anmälde honom för misstänkt alkoholmissbruk. Han fick betala över 5000 kr för prover som bevisade motsatsen. Här finns patienten som blev inlagd för psykiska problem och blev anmäld. Här finns lastbilschauffören som fick dispens för medfött ögonproblem av Transportstyrelsen och fick ta sitt lastbilskörkort 2002. Han byggde sedan upp ett familjeföretag runt sin lastbil. Förra året skickade några skitungar en laserstråle i hans öga och han uppsökte optiker för att undersöka om han fått en skada. Optikern anmälde honom och Transportstyrelsen kunde inte hitta hans dispens. Resultat. Han blev stillastående i flera månader, utan inkomst, innan Transportstyrelsen hittade hans dispens. Förlåt mig för viss cynism, men hans fall hamnade i tidningen vilket kanske underlättade för Transportstyrelsen att hitta hans dispens, vilket han fått nu. Så om du inte har råd att betala för prover, i detta fall gäller att du är skyldig tills motsatsen bevisats, håll dig undan från läkare och optiker, kanske flera. Kostnaden kan bli halva din hyra trots att du inte gjort något trafikbrott.

 

Har skrivit om detta tidigare. Tydligen börjar flera fundera? Är Transportstyrelsen en myndighet som ska kontrollera och begära intyg ifall någon skulle begå trafikbrott. Har de rätt att kräva intyg som kostar tusentals kronor från människor som inte gjort sig skyldiga till trafikbrott? När blev detta ok? När fick de rätten, tvärtemot rättspraxis, att tvinga människor att bevisa deras oskuld utan att ens ha blivit anklagade för något? Och dessutom försätta dem i så svåra ekonomiska situationer att de inte har råd att behålla sitt körkort?

 

Äntligen och så intressant.

SVT satsar på fyra program om antidepressiv medicin i höst. En mix mellan patienter och experter. Det ser jag fram emot.

Produktionsbolaget ringde mig angående detta. Om min erfarenhet om antidepressiv medicin.Jag har min historia att berätta. Det som är viktigt är att alla historier är individuella. Finns det biverkningar av dessa preparat? Enligt min erfarenhet, ja. Men det finns andra som säger att de har räddat deras liv. Vad är biverkningar? Det är inget nytt att dessa mediciner tar bort lusten till sex. Hur värderar man det? Depression (ingen större sexlust i det tillståndet heller) eller sexlust?

Om dessa mediciner kan underlätta livet för drabbade handlar det om vad man är beredd att stå ut med. Men, som somliga forskare, ofta knutna till Läkemedelsföretag, påstår, att det inte finns några biverkningar alls, är enligt min erfarenhet nonsens.

Jag tror vi alla föds med ett förtroende för kropp och hjärna. Alla delar är ett. Min uppfattning om mig själv. Gällande psykiska diagnoser är det en chockartat insikt att hjärnan inte längre är en del av dig. Den har börjat leva ett eget liv och skapar ångest, depressioner, fobier som inte stämmer med din självbild. Du vill göra saker och upptäcker rädslor, förstärkta sinnesintryck och andra hinder.

Så kommer det en medicin. Så klart blir vi tacksamma. En medicin, som enligt min erfarenhet, ger dig en förmåga att göra mer än vad du borde klara av, som ger en distans till den omvärld som blev så hotande. Vilken lättnad.

Förr eller senare infann sig, för mig, vad är jag och vad är medicinen?

Framför allt när den under många år var den ultimata lösningen. Var som händer i våra liv är viktigt att prata om. Det finns perspektiv vi inte tänkt på, som andra människor kan se men inte jag.

Finns det ytterligare biverkningar? Ja, att gå av dessa mediciner kan verkligen göra dig sjuk. Då undrar jag, vad har hänt under medicineringen vars frånvaro under ett försök att gå av skapar dessa fysiska symptom?