Fas3 och namnet togs bort.

Jag blir förbannad, ledsen och desillusionerad. Nu har Arbetsförmedlingen sagt upp avtal med dessa gigantiska jobbcoachföretag. En av dem är ”Work for you” som jag träffade för några år sedan. Om jag minns rätt gick deras affärsidé ut på att inom två veckor få en person ut i praktik. Poängen var att arbetsgivaren visserligen inte fick en till 100 % arbetskraft men gratis. När jag pratade med dem fanns inget krav på handledning eller stöd.

Fas3 har fått mycket kritik, många gånger med rätta. Men det som inte kom fram i den hatiska debatten om Fas3, som fortfande pågår, bara namnet är borttaget, är de sociala företag som växte fram. Små företag utan vinstintressen som tog emot personer för praktik men som också stöttade, hjälpte till i myndighetsdjungeln, i kontakten med läkare, som hämtade när personen inte förmådde ta sig till praktiken. Personer som har egen erfarenhet. Under Fas3 perioden bestod en stor del av de sociala företagens ekonomi av de bidrag som vi fick för att ta emot personer. Som skrivet, det fanns inget vinstintresse. Ingen kunde bli rik, allt gick tillbaka till företaget. Vi fungerade också som vanliga företag. Våra praktikanter var med i bagerier, cykelreperationer och som i mitt fall, t.o.m. kom så långt att de kunde ställa sig på en scen för att sprida information om psykisk ohälsa och konflikthantering.

Vi erbjöd inte bara en praktikplats, vi jobbade med de som kom och vi gjorde det bra. Sedan kom debatten om dessa jätteföretag och hur de misskött sina företag. Bidraget drogs in och många sociala företag gick under.  Vi som verkligen hade skött vårt uppdrag. Men vi var för små och ointressanta. Påverkade inte statistiken hur mycket arbetslösheten hade sjunkit. För alla som hade slukats av dessa företag var borta från arbetslöshetssiffrorna.

Nu efterlyser jag en beskrivning av vad en jobbcoach har för uppdrag. Om de inte får tilltufsade människor borde Arbetsförmedlingen kunna ta hand om dem. Om deras uppdrag är att hjälpa tilltufsade människor in på arbetsmarknaden som inte Arbetsförmedlingen anser sig kunna göra, vad krävs av dem gällande insikten om individuella behov, stöd och hänsyn.

Annonser

Biverkningar?

Först och främst, regeringen har backat gällande besparingskraven på LSS. Lagen om särskilt stöd. Den lag som ska hjälpa och stötta funktionsnedsatta och deras familjer och som plötsligt nekades hjälp. Deras behov vägdes på guldvåg och deras funktionshinder mättes med tidtagarur. Sondmatning ansågs inte motivera hjälp och till slut blev även andningshjälp ifrågasatt. Sällan har mina illusioner om vårt samhälle blivit så krossade.

Men nu har regeringen plötsligt förstått att dessa funktionsnedsatta behöver hjälp. Cynikern i mig undrar bara, varför nu? Har inte hjälpbehovet varit lika stort hela tiden? Har inte sondmatning och andningsproblem pågått medan beslutet uteblev? Nu kommer det, lagom till valet.

Jag har en väninna, vi kan kalla henne Vicky. Hon har under många är mått dåligt, blivit sjukskriven för psykiskt illamående, men aldrig fått någon diagnos. Samtidigt har hon suttit fast i en boendesituation med stökiga grannar, brist på sömn, otrygghet. De krafter hon haft kvar har fördelas mellan rehabiliteringsåtgärder och en förtvivlad kamp efter en annan bostad. Det är naturligtvis oerhört påfrestande att klara försäkringskassans och Arbetsförmedlingens rehabiliteringskrav när Vicky inte har ett hem att gå till som erbjuder vila och trygghet. Efter alla dessa år har Vicky lyckats flytta och mår mycket bättre. Slutsatsen av detta är att om Vicky sökt hjälp på psykiatrin hade hon förmodligen fått någon diagnos och medicin därefter. Troligtvis skulle ingen ha frågat henne om hennes liv och  boendesituation för sådana individuella bedömningar finns det inte tid för.

Min andra väninna är ytterligare ett exempel på den respekt och ekonomiska stöd psykiatrin behöver för att fungera. Efter fyra år på antidepressivt bestämde hon sig för att sluta. Hon har en KGB-terapeut som stöttade detta beslut. Att abstinens sätter in, och kan bli svår börjar väl komma till allas kännedom nu. Hon har en läkare som blev informerad. Efter sex veckor har hon upplevt att det blivit allt jobbigare. Om det fortfarande är abstinens eller om det är livsomständigheter är inte lätt att säga. Ändå svårare är det att få läkarstöd för den prövningar som väntar. Det som gäller just nu är en telefontid den 25 maj. Det är verkligen ett vågat spel att låta en illamående patient vänta så länge. På psykakuten, liksom på rådgivningen säger de att de inte vet något om biverkningarna av antidepressiva, att hon måste vända sig till en läkare. Så då undrar jag, hur står kunskap har läkare och sjuksköterskor om biverkningar av antidepressiva?

På tok.

Vad är egentligen begreppet ”normal” Ja, en av dess funktioner är att bedöma vad som är ”onormalt”. Alltså vad som ska behandlas, straffas, förföljas och, om möjligt förintas. Denna bedömningsskala kommer väl till pass i olika sammanhang. Som när människor utgör en fara för sig själva eller andra, begår brott eller när olika behandlingsformer ska tas fram, som inom psykiatrin. Det ”onormala” studeras och bedöms och det ”normala” blir en trygg samvaro och gemenskap.

Men tänk om vi för en stund studerar det ”normala”, det som är accepterat och får passera utan krav på vård eller andra åtgärder.

Vi människor anser oss vara det mest utvecklade rasen på jorden. Vi är stolta över vår forskning, våra framsteg. Vi blir allt mer kultiverade. Och allt mer benägna att ta kål på varandra.

I boken ”På Tok” av Manfred Lutz (tyskt u)  skriver han angående den s.k. ”normaliteten” som bl.a. innebär en ökad benägenhet att ta kål på varandra: ”Situationen är laddad. Inför en verklig världsdomstol skulle det se förbaskat illa ut för oss. Det är fara värt att hela mänskligheten måste tas in för psykiatrisk vård, på grund av sitt påvisbart vansinniga beteende och som en akut fara för hela skapelsen.

Han fortsätter: ”Måste man inte förvänta sig, i en sådan situation, att de i denna tokiga mänsklighet som till och med av människorna själva uttryckligen betecknas som tokiga uppnår ett mått av tokighet som spränger alla gränser? Men så förhåller det sig märkligt nog inte.”

Ibland blir denna psykiatiker  och psykoterapeut ombedd att uttala sig i TV när en psykiskt sjuk person utfört ett spekatulärt brott.

Så här skriver han: ”Efter behörig bedömning av det enskilda fallet påpekar jag då alltid att statistiskt sett så utför psykiskt sjuka färre brottsliga handlingar än normala. Min slutsats: Akta er för de normala!”

Psykiskt sjuka människor är inte ”onormala” de är bara ”ovanliga”. Men det finns mycket lidande. Därför uppstod psykiatrin och ingen vill väl tänka att den också hade en annan agenda. Att få de ”onormala” ”normala” så fort som möjligt Så att den övriga befolkningen skonades från obehaget. Ungefär som tiggarna idag vars största problem är att de syns, inte att de svälter.

Tack och lov har psykiatrin utvecklats mycket fram till idag. Men fortfarande använder vi begreppet ”normal-onormal”.

Slutorden blir Manfred Lunz, författare till boken ”På Tok”: ”När man som psykiater och psykoterapeut sitter och tittar på kvällsnyheterna blir man som regel irriterad. Här är det fråga om krigshetsare, terrorister, mördare, ekobrottslingar, iskalla revisionstyper och skamlösa egoister – och ingen behandlar dem. Ja, de betraktas t.o.m. som fullt normala. Kommer jag sedan att tänka på de människor jag haft att göra med under dagen, tunnhudade alkoholister, ytterst sensibla schizofrena, skakande deprimerade människor och medryckande maniker, rörande demenssjuka, så smyger sig en otäck misstanke på mig: Vi behandlar fel personer! Vårt problem är inte de tokiga, vårt problem är de normala!

Vi som inte är så smarta.

1500 psykologer i upprop mot nedskärningar inom LSS: ”Vi kan inte vara tysta längre!”

DEBATTINLÄGG · ”Vi kan inte stillatigande se på när detta sker då vi ser att de psykologiska, ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna av dessa nedskärningar är mycket allvarliga”, psykologer i upprop mot nedskärningar inom LSS och personlig assistans.

Upproret mot LSS, som är en lag, skulle ha varit otänkbart för bara tio år sedan. Det skulle ha varit politiskt självmord att ens andas om att ge sig på den utsatta grupp som behöver personlig assistans.

Tanken att räkna minuter för varje hjälpinsats skulle ha varit helt absurd. I synnerhet för en socialdemokratisk regering.

Men gränserna tänjs och vi protesterar visserligen, men den obesvärade hållning som politikerna har idag att hitta sparförslag bland samhällets mest utsatta, det är nytt.

Fortfarande väntar vi på resultatet efter socialdemokraternas utspel att tandvård inte får bli en klassfråga. Vi har väntat många år.

Alla avvisningar från psykakuten är vardag och har knappt ett nyhetsvärde för medierna. Att lösa problemet med kostnaderna för ett BB genom att lägga ner det och istället ge kurser i förlossningar i bilar, ja, vi vänjer oss snabbt. Även om det fortfarande finns en tapper grupp som kämpar för sitt BB.

Fattigpensionärer, när kom det begreppet? När blev det ordet nödvändigt för att beskriva en hel befolkningsgrupps obefintliga ekonomi. Vem kunde ens föreställa sig att denna situation skulle uppstå för ett antal år sedan.

Det är helt enkelt inget konstigt, eller skamligt längre att strama åt för de mest utsatta. Politikerna sitter kvar och skyller på varandra. Det blir inga större konsekvenser för hur de styr vårt land. Dessutom är det EU:s fel eller den globala marknaden. Vi har inga egna politiker längre, vi har marionetter för beslut som folket inte kan förstå och som folket inte ska förstå.

Det enda vi förväntas förstå är att våra indragna sjukersättningar beror på gigantiska bedrägerier och då borde vi vara lojala med våra politikers kamp även om vi får gå ifrån hus och hem.

Eller att hemlösheten numera är idéella krafters ansvar och inte ens behöver diskuteras eller finnas i budgeten.

Sedan måste vi förstås förstå att det betungande ansvaret att göra besparingar som på LSS kräver sina höga löner. Att alla överbetalda människor är smartare än oss andra och därför har rätt att behålla klasskillnaderna. Se bara på dessa intelligenta människor och deras kunskap hur de slipper skatt och i minsta mån bidra till samhället. Det är klart de är smartare än oss som lydigt betalar vår skatt och sitter fast i bidragsberoende, kastas som pingpongbollar mellan Arbetsförmedling och Försäkringskassa, ständig hukande under hot om indragen ersättning. Det är vad vi tvingas acceptera, dag efter dag, år efter år, vi som inte är så smarta. Vi som tillhör de grupper som det numera är helt ok att göra de stora besparingarna på.

Frågor utan självklara svar.

Så fort jag avslutat ett inlägg tänker jag, vad mer kan jag tillägga? Jag har sagt mitt, men har ändå en blogg att driva. Det är ju liksom villkoren, att jag ständigt ska tycka något. Bara det är intressant. Att vi alltid måste tycka något.

Vad händer när det inte finns några självklara svar?

Ta abortfrågan. Jag vill inte att foster tas bort. Jag är en av dem som skulle ha tagits bort om lagstiftelsen varit annorlunda. Min existens hänger på 60-talets lagstiftning.

Men jag är inte emot fri abort. Jag förstår min mors desperata situation i ett litet samhälle där en kurator nekade henne abort.

Så jag förstår det. Eller tror mig förstå det.

Om jag aldrig blivit född, om aborten utförts, skulle jag inte veta om livets alls. Jag skulle inte ha fört denna diskussion överhuvudtaget.

Med tanke på alla unga kvinnor som dött eller sökt räddning utomlands, pga fördömande, främst från de män som befruktat dem, är jag för fri abort. Men som ett ”icke aborterat foster” önskar jag mer stöd för beslutet att abortera.

Fakturan.

Mitt företag finns i en form av företagshotell. En dag fick vi en faktura på kostnaden för inhyrda vakter som ska förhindra att inga ovälkomna kommer in här och sover över. Min magkänsla och min hjärna kom inte överens.

Visst förstår jag att vi har ett problem om främmande människor lyckas ta sig in. De kan vara drogpåverkade, orsaka skadegörelse och rent av skapa en hyreshöjning för reparationer av fastigheten. Det är vad hjärnan säger mig.

Magkänslan, att vi måste ta till vaktbolag för att hålla hemlösa ifrån oss. Så löser vi problemet så långt det någonsin är möjligt. Vi skyddar egendom och privatliv genom vaktbolag. Hemlösheten ökar, människor får inte hjälp. Vi har inte råd med det. Tydligare är det billigare med vakter.

Dessa människor kommer inte från en annan planet. Det är inte någon invasion på gång av rymdvarelser. Det är människor, som du och jag. Det som skiljer oss åt är att de fått erfara hur stora maskorna är i vårt sociala skyddsnät. Det är så lätt att falla och det finns sällan flera chanser att få hjälp. Det är så lätt att hamna i depression, att tappa taget, hamna utanför samhällets regler, fastna i missbruk, bli hemlös. Det kanske inte ens existerar givna svar på hur situationer ska lösas. Det är mycket vi inte vet om människans inre, trots allt. Få av oss är medvetna om hur skört skyddsnätet är förrän vi hamnar där. Jag tänker på dessa människor som är ute i vinterkylan och de vakter jag medverkar till att betala för att se till att dessa människor inte tar sig in i värmen.

Jag tänker också på det otroliga engagemang som Sverige visade 2015 när alla flyktingar kom. Vi krävde mänskligt bemötande, vård och bostäder. Både värdiga och ovärdiga lösningar dök upp. Något liknande för våra hemlösa har inte jag noterat. Jag har inte märkt av någon större opinion för bostäder och vård eller att problemet med hemlöshet någonsin har hamnat på nybildade föreningars agenda. Den psykiska problematik som ofta ligger i botten för dessa människors utsatta situation har inte heller väckt någon större uppmärksamhet. Förhoppningsvis har jag missat denna opinion och har fel. Den kanske bara är i tillfälligt viloläge. Får se vilket parti som går till val med den frågan.

 

 

Den oförklarliga omedvetenheten.

Den oförklarliga omedvetenhet att vi människor behöver varandra. Vi behöver närhet, gemenskap och omsorg. Gång på gång läser jag om bejublade tekniska lösningar som ska spara pengar. Sist scrollade jag förbi en artikel om hur mycket föräldraledigheten kostar och vad vi kan spara om vi minskar den. Tvivlar inte alls på siffrorna, men när ska vi förstå att människor växer i trygghet. Att det är en effektiv sparform som inte driver människor till vården för att medicinskt behandla utanförskap, saknad och sorg.

När slutade vi förstå våra grundläggande behov? Och de ”sparade” pengarna, ja, i bästa fall hamnar de i vården för att ta emot flera illamående människor. I bästa fall. Hur prioriterar vi? När blev mänsklig gemenskap ointressant? När blev ensamhet, separationer från våra närmaste, från våra rötter, bagateller?

När slutade vår värld vara mänsklig?

Vänta lite, jag kommer tillbaka.

Hur kommer jag tillbaka?

Jag är 58 år och har gått igenom denna kontrollförlust otaliga gånger. Som jag skrev sist, att komma hem efter fem dagars utbildning och mer eller mindre fråga sig vem som bor här?

Något jag lärt mig är att återuppbyggnaden börjar här, där jag bor och efter den fysiska sömnen. Jag kan inte hantera ett jobb bra om jag inte känner att jag någorlunda har kontroll över mitt hem.

Efter att ha sovit en stund borde energin vara bättre. Men den har ersatts av rastlöshet. En rastlöshet som leder till tankar bakåt, som jag desperat försöker motverka. Det leder ingenstans. Som jag skrivit i förra inlägget försöker jag beskriva hur det är när det är som värst.

Med åren har jag lärt mig att praktiska sysslor är bra, men motståndet är hårt. Jag stirrar på allt jag kan göra men att organisera sysslorna leder till blackout. Vad ska alla prylar vara? Behöver jag dem? Vad kommer de ifrån? Vilka av dem är minnen jag mår bra av? Vilka sårar jag om jag bara slänger dem? Jag har inte plats! I det skedet uppstår en förlamning som kan pågå i dygn.

Så jag sover en stund till. Nu dyker person A upp. Det är vad jag kallar mitt ursprungliga jag. Den som tycker jag sover för mycket och att jag borde ta för mig i livet. Personen som vill umgås, skapa och vara allmänt social. Som påpekar att dagarna går och att jag missar så mycket. Snart är jag död. Eller drabbad av någon sjukdom.

Person A träffar person B, som är mitt begränsade jag, och direkt påpekar att ingenting är möjligt innan vi fått kontrollen över städning, papper o.s.v.  Rastlösheten blir akut.

Med den kommer ångesten,

Så jag ska ta itu med disken, kontrollera räkningar och längta efter det liv person A målar upp för mig. Glädje, ansvarslöshet, brist på kontroll och annat som frestar mig men så sällan blir verklighet. Förhoppningsvis, det brukar den vara, är denna process över till måndagen då det är dags att fungera på en arbetsplats. Ibland inte. Då har jag glömt hälften eller misslyckats med att organisera min morgon. Jag kommer för sent för jag glömt något eller måste köpa lunch för att jag inte lyckats med matlådan. Samtidigt har jag detta överjag som studerar alla tillkortakommanden och påpekar vad jag borde göra.

Men när jag är på jobbet. I det lilla rummet. Oftast flödar idéerna, samtalen med framtida samarbetspartner leder till fler idéer. Där har jag min styrka.

Så när min dotter efterlyser mer fördelaktiga bilder av mig på fb för att jag söker en partner, vilket är rimligt i hennes värld, så tänker jag så här:

Vad än vårt samhällssystem vill kalla mitt beteende, som bipolär, är det en begränsning för mig. Jag kan inte leva mitt liv fullt ut. Jag är ledsen för det. Jag är också fullkomligt övertygad om, vilken psykisk diagnos det än gäller, att mänsklig gemenskap gör skillnad. Men jag tänker också att jag har ett ansvar vad det gäller att involvera en annan människa i mitt liv. Därför har jag förlikat mig med tanken att det inte kommer att hända.

 

En kopp choklad.

Jag har lovat mig själv att försöka skriva när det är som värst. Med diagnosen. Egentligen har jag svårt att än idag identifiera mig med diagnosen bipolär II eller var det II,5. De inspirerande perioderna, när idéerna flödar och en hel del bli gjort, ja, de har jag upplevt hela livet. Så fort jag blivit intresserad av något och velat färdigställa något. Som en text eller bild. Eller ett klädesplagg jag sytt på. T.ex. Nu är jag dödstrött och då vill jag inte kommunicera. Men jag försöker ändå.

Efter två veckors förberedning inför en femdagarskurs i Stockholm har mitt tillkortakommande blivit väldigt tydligt. Kursen, fem dagar från 8.30 till 17.00 plus övernattning i Stockholm tycks jag mentalt ha lyckats bemästra. Det gick utmärk. Inga mediciner, ingen upplevelse av obehag. Men när jag kom hem. En halv dag på jobbet, tydligen fortfarande påverkad av den koncentration jag lyckats skapa hände en hel del av bara farten. På eftermiddagen blev jag trött.

”Jag är trött, jag behöver sova en stund”, gäller inte mig. Fysisk trötthet är som för alla andra, den känner jag igen från yngre år, men den mentala. Det handlar om något helt annat och går inte att sova bort.

Första gångerna jag träffade min privatläkare, runt 2009, berättade hon om olika stadier som räknas som bipolär sjukdom. Hon berättade om en man som brutit ihop för att han inte hittade sina bilnycklar. Jag vet precis vad det innebär. Som när det gäller något så banalt som en nagelfil. Jag vet att jag lagt den på en logisk plats. Jag har bara glömt bort logiken. Det föder åter igen en desperation som kräver mycket energi för att hålla under kontroll. Jag har glömt mitt eget logiska tänkande. Jag gör det ibland men jag gör det definitivt när mina rutiner bryts. Ändå bevakar jag inte mina rutiner. Fortfarande spelar min personlighet in, då jag, bakom mina rädslor, tycker om äventyr.

Innan jag åkte på kurs i Stockholm hade jag lyckats bygga upp en hygglig struktur. När jag kommer tillbaka minns jag inte hur jag tänkte. Hjärnan är blank. Vad ska jag fylla på i kylskåpet, vad betyder papperen på bordet? Har jag missat en räkning? Vilka datum gäller framöver? Vad ska jag göra när jag är så trött? Vad ska jag göra med denna överväldiga känsla av övergivenhet? Vem ska hjälpa mig? Vad ska jag göra med den medverkan jag lovat framöver om jag ens har koll på vad jag lovat? Och sorgen! Att jag blir så fruktansvärt ledsen att något pågår som jag inte kan kontrollera. I ungdomen är det självklart att vi har kontroll över vår kropp och vårt sinne. Vi kan inte föreställa oss, de flesta av oss, att hjärnan kan börja leva sitt eget liv.

En sak vet jag, gemenskap hjälper. Familj hjälper. Men jag kommer inte hem till en familj. Jag kommer hem till ett ensamboende. Har jag missat något när jag varit borta? Är värden missnöjd? Är jag osams med någon? Har jag gjort något fel, missat något? Plus irritationen. Stressen att mobilen ger ett ljud ifrån sig. Det hysteriska tillståndet när tekniken krånglar. Och jag inte förstår!

Att bli nedbäddad med en kopp choklad vore fantastiskt. Men det har jag inte upplevt. Så vad göra? Köpa tid. Vänta tills hjärnan återställt sig själv, förhoppningsvis. Skydda sig, trots priset att människor blir besvikna. Och hoppas, att det snart går över.

Det tiden finns inte i vårt samhälle.

Försäkringskassan. Försäkringen som brister?

Denna utveckling rörande Försäkringskassan är mer än skrämmande. Vi är många som får akut panik över en myndighet vi är beroende av.

Men låt oss också föra fram exempel där det har fungerat. Jag är halvtid med sjukersättning. Jag sitter i en unik situation som verksamhetsledare för ett socialt företag. I praktiken innebär det att jag själv är ansvarig för min egen lön. Få uppdrag eller glöm lön. Inget jag rekommenderar, inte ens till fullt fungerande människor. Det är en jäkla press. Å andra sidan är det just de människor som skapar arbetstillfällen.

Det jag vill berätta är Försäkringskassans förståelse, så här långt, för min nedsatta arbetskapacitet. Jag har bipolär sjukdom vilket innebär att jag är en mix av makalös kapacitet och total utslagen. Jag går under rehabilitering, har avverkat en veckas utbildning för att bredda marknaden för det sociala företag jag hoppas bli anställd av.. För det företag jag har möjlighet att arbeta vidare med.

Utbildningen klarade jag men det kommer efter. Idag är jag helt utslagen, ointressant som arbetskraft och jag har bett Försäkringskassan att godkänna ytterligare en månad som arbetsträning. Helt enkelt för att få tid att etablera den certification mitt företag fått genom min utbildning och göra detta med den återhämtning jag desperat behöver just nu. Med siktet på anställning.’

Jag har mött stor förståelse. T.o.m. om jag inte når mitt mål att bli anställd. ”Du har försökt.” säger min handledare. Det känns bra.